Motarbetaren: Bageriet som Gud glömde
Ett arbetsplatsreportage, om "Syster Duktig"-tänkandet och att snatta från sitt sommarjobb.
Jag fick sommarjobb på samma nedläggningshotade bageri som Varg i Verum. Anställningskontraktet löpte på några veckor och förnyades efter hand med en vecka i taget.
Var sak på sin plats
Den första avdelningen jag hamnade på var i början av en produktionskedja där det bara arbetade svennekillar/gubbar. Efter bara några veckor där förflyttades jag till avdelningen efter i kedjan. På den följande avdelningen var alla män och varmt troende muslimer, något vi kunde vänt till vår fördel. Jag vet att det blev någon kontrovers för att de bad - tydligen för ofta och för synligt och chefen ville att de skulle gömma sig bakom en maskin. I det läget kunde man istället tagit dit en stor matta och lagt utanför chefenskontor som böneplats, bara för att retas. Gärna talat indignerat i någon tidning om religionsfrihet.
Efter en tid på det stället var det dags igen och då flyttades jag till förpackningen av brödet där de andra kvinnorna arbetade. Jag funderade en del över varför jag blivit så runtflyttad. Det var knäckande eftersom jag hade resonerat som så att de skulle döma mig hårdare för att jag inte var kille och att jag faktiskt ansträngde mig för att lära mig fort och arbeta hårt. Nu i efterhand tänker jag att arbetarna och basen såg till att tjejerna blev flyttade från deras avdelning av den enkla anledningen att deras jobb annars blev stämplat som käringarbete, eftersom många män lider av hallucinationen att kvinnor inte kan jobba så hårt som män kan.
Tack för hjälpen skitstövel
Jag stötte också på en märklig typ av hjälpsamhet som gick ut på att killarna t.ex. sänkte takten på bandet "för att jag skulle hinna med". Detta användes förmodligen senare som ett svepskäl för att jag inte skulle vara kvar på deras avdelning. Grabbarna var också pigga på att - utan att jag bad dem - "hjälpa" mig lyfta upp plåtar så att jag därefter kunde avfärdas som för svag för jobbet. Om jag vetat att jag ändå skulle sparkas från varje mansdominerad avdelning tills jag hamnade i packen, kunde jag lika gärna maskat, gärna bett chefen eller basen att lyfta upp plåtar åt mig. Jag kunde inte göra mig oersättlig men jag hade kunnat ställa till det, bett dem att köra bandet ännu långsammare så att produktionen blev försenad.
Det är bara en tidsfråga om när man ska få sparken
Kvinnorna på bageriet arbetade med att förpacka bröd och med att expediera brödet till rätt leverantör. Allt arbete var tungt och tråkigt på bageriet, men packen var en avdelning där det var väldigt monotont och man hade ingen som helst kontroll över när man skulle börja jobba, eftersom packen och expideringen gjordes sist. Många andra avdelningar kunde gå innan de egentligen slutade om de var klara, men vi fick inte gå hem förrän brödet var packat. Så om det blev förseningar i produktionen innan gav det oss övertid.
Kanske hade man kunnat utnyttja det till att låta det gå sakta och få mycket övertidsbetalt. Eller tvärtom gjort en överenskommelse om att köra bröden för fort i ugnen så de blev dåliga men färdiga fort. I packen kunde vi ha varit mycket mer släpphänta, vi skulle helt enkelt struntat i ifall pistagnkransarna blev helt mosade innan de packades och såldes. Bageriet skulle ju stänga, vad skulle ledningen kunnat göra. Ge oss sparken? Vidare borde vi kopplat om apparaten som räknar bullar och snäckor så att det alltid var några fler än vad kunden betalade för.
Vi tjejer blev även runtskickade på att utföra alla möjliga skitsysslor som basarna var för lata att göra. Här borde vi givetvis tvärvägrat och helt enkelt hävdat att detta var inte vad vi anställts för.
Syster duktig
Jag har tidigare arbetslivserfarenhet från vården och jag tycker att där likväl som på bageriet fanns det varken fackligt intresse eller kampvilja bland kvinnorna. Tvärtom finns det ett "syster duktig"-tänkande om att man ska göra rätt för sig och en väldig massa skitsnack bakom ryggen, vilket ledde till ständiga konflikter. Syster duktig-idén innebär också att all form av protest mot arbetsförhållandena var att vara lat och allmänt arbetsovillig.
Om man ska uppvigla på en kvinnodominerad arbetsplats tror jag att man måste få bort hela göra-rätt-för-sig-mentaliteten. Sjuka sig samtidigt och säga att man fått varandras förkylningar. Säga som det är - vi har det tråkigaste jobbet och den pissigaste lönen och att vi är mer samvetsgranna än cheferna är ju sinnessvagt.
Jag skulle ha stulit mera bröd
Alla tog bröd från bageriet, det var det första jag fick lära mig. Någon argsint tant sa åt mig att jag skulle säga till basen så att han kunde dra det på min lön. När jag berättade det för de jag jobbade med skrattade de och berättade om hur cheferna tog med sig tårtor och bakelser. Jag fick också höra en berättelse om hur en ruskigt sträng chef läxat upp en personal som tagit en bulle med sig hem, enligt beskrivningen var denna chef någon sorts kombination av Margret Thatcher och Caligula och det var tydligen tur att inte han var kvar.
Muslimer och kärringar
Att tjejjobbet värderades lågt ledde också till att vi aldrig fick de arbetsredskap vi behövde och inte heller skyddskläder i samma utsträckning som killarna. Om jag varit fast anställd eller haft anställningar som löpte på något mer än en vecka i taget eller om jag inte varit riktigt lika rädd om jobbet, skulle jag ha ställt mer krav. Jag skulle ha korsförhört latmasken till fackbas om vad som gällde om skyddskläder och redskap eftersom cheferna ljög om sånt tills ögonen gick i kors. Man kunde ha visat tydligare att alla knegarna på bageriet låtsades som om allt var muslimerna och kärringarnas fel, fast alla vet att det är ledningen som snor stålarna och att ingen duktig svenneknegare i världen kan jobba så mycket att han ändrar på det.
Detta var en av de första uttalade självundersökningarna i Sverige, och den publicerades ihop med Vardagsmotstånd på ett svenskt bageri och Fack off!.
Tidigare publicerad på Motarbetaren
