Motarbetaren: Att dra ner på tempot

Om hur man drar ner på tempot på Posten.

Här är en berättelse om händelserna som utspelade sig för inte alls länge sedan på ett postkontor någonstans i Sverige.

Brevbärarna förstod att något var på gång när mystiska tjänstemän dök upp en vacker dag för att observera hur vi arbetade. Snart läckte det ut, det var dags för nya rationaliseringar, moderniseringar och nedskärningar. Som anställd på Posten AB så var man vid det här laget van vid att arbetskamraterna försvann en efter en men den här gången satte man från ledningen igång en reaktion som man än idag har problem med att kontrollera. Istället för att svära ilsket var och en för sig så började vi diskutera hur fan vi skulle kunna överleva om ännu fler kamrater skulle bli uppsagda. Så gott som samtliga kom fram till att nu får det vara nog.

Vår taktik var att dra ned på tempot, ta ut rasterna till max och gärna lite till samt att inte ställa upp när cheferna bad om hjälp. Så kom den stora dagen när de mystiska tjänstemännens nya organisering av distrikt och sortering skulle börja gälla. Allt gick åt helvete redan första dagen, varken sortering eller brevbäring
hanns med och så fortsatte det i ett par veckor till. Muntra brevbärare kunde efter ett tag titta på när chefer, skolungdomar och allt annat med två armar slängdes ut i sorteringen för att rädda det som räddas kunde. Känslan av att vi hade makten var påtaglig vilket ledde till att vi höll ut trots det kaos som härskade.

Efter ett par veckor drog man från ledningen slutsatsen att situationen var ohållbar. Den nya organiseringen övergavs och saker och ting återgick till hur de var innan med den viktiga skillnaden att cheferna nu var rädda för vår sammanhållning. Trots att de visste att vi dragit ned på tempot med flit så kunde ingen brevbärare utpekas för att inte ha gjort sitt jobb. För det första skulle ett sånt utpekande ha inneburit att hela postkontoret blev skyldigt och för det andra så hade inget egentligt fel begåtts av oss. Vad vi gjorde var att arbeta ett tempo värdigt en normalfuntad människa istället för att som vanligt springa runt som jagade dårar.

Givetvis kom nya attacker från ledningen och Posten AB men cheferna hyste i fortsättningen inga illusioner om att det skulle gå utan motstånd. Och allt som krävdes för att stjälpa ett postkontor över ända var alltså lite snack kring fikabord och i omklädningsrum när inga lagledare eller chefer var i närheten. Vem vet vad som blir nästa steg för den här berättelsens kamplystna brevbärare.

Text & bild: Motarbetaren.se