Sex steg för att komma någonvart inom den offentliga sektorn

Bloggen tackforingenting.blogspot.com har ett väldigt informativt och bra sex-dels-program om hur man gör för att komma nånvart på arbetsplatsen. Det tar upp jobbiga typer, hur man fejkar arbetsmoral etc.

LEKTION ETT: Undergräv en auktoritet

För att ni som aldrig satt eran fot i åldringsvården ska förstå: sjuksköterskan inom äldreomsorgen är mellanchefer.

Sjuksköterskorna kontrollerar oss. Bestämmer om de vill delegera (ge oss rätt att ge medicin) oss. Skriver avvikelser (rapporterar om något inte gått enligt rutinerna, vilket används mot personalen som straff) på oss. Rapporterar vårat beteende till chefen.

De lämpar över sina arbetsuppgifter på oss. De har ett visst personalansvar, det är dem som vägrar ringa in extra personal som vak till döende, det är dem som vägrar beordra in folk med tanken på budgeten.

Helt enkelt de sitter på en massa makt. En sjuksköterska i äldreomsorgen är inte samma sak som sjuksköterska på ett sjukhus.

Så nu när alla är införstådda med vad en sjuksköterska gör i äldreomsorgen så kan vi komma vidare till själva historien:

Jag jobbade förmiddag. Vi var precis klara med morgonarbetet och hade satt oss för att käka frukost. Då kommer sjuksköterske-Cecilia inspringande. Hon pratar om trycksår, medicin i dosett och hur man rengör löständer. (Man ska inte använda tandkräm eftersom det förstör/fräter på protesmaterialet utan man ska använda vanlig tvål)

Sen räcker hon över en burk och ett papper till min kollega. Min kollega är en utav de där händiga typerna i köket som fixar, grejar, bakar. Och hon är jävligt duktig. Hennes rulltårta smakar heaven och hennes ostbullar finns det inte ens ord för.

Sjuksköterske-Cecilia säger bara: Jag tänkte att det här skulle passa dig. Du som gillar köket! och försvinner från avdelningen.

Vi vecklar upp pappret och läser:

VÄNSKAPSKAKAN HERMAN

Dag 1 - Idag har du fått hem din Herman. Låt honom stå i en skål utan lock på diskbänken eller vid ett bord så växer han bäst.

Dag 2 - Rör om Herman ett par gånger idag.

Dag 3 - Rör om.

Dag 4 - Herman är hungrig!!! Mata honom med två dl mjölk, två dl socker och två dl mjöl.

Dag 5 - Rör om.

Dag 6 - Rör om.

Dag 7 - Rör om.

Dag 8 - Rör om.

Dag 9 - Herman är hungrig igen!!! Mata honom än en gång med två dl mjölk, två dl socker och två dl vetemjöl. Det är dags att dela Herman i fem delar. Dela ut fyra av delarna och receptet till fyra vänner, behåll den femte.

Dag 10 - Nu är det dags att baka kakan!!

1½ dl olja
2½ dl socker
3½ dl vetemjöl
1 tsk salt
2 rivna äpplen
100 gr hackade nötter
100 gr hackad choklad
2 tsk bakpulver
3 ägg
2 tsk kanel

Rör om alltsammans och baka i en stor form i 170 grader i ca en timme.

LYCKA TILL!!!

Hon knycklar ihop pappret och säger: va faan!! [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi är kompisar va?! Jag har in glömt det där med Annika. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.] Tror hon att vi vill göra sådant här trams!??! Den feta kärringen bestämmer inte vad jag ska baka. [långa haranger på bosniska som hon vägrar berätta vad det betyder men på omvägar har jag hört att det är någonting, med knulla, mamma, hora.]

Så marscherar hon ut i köket, slänger demonstrativt ner burken och pappret i soptunnan. Sedan bakar hon toscatårta eftersom sjuksköterske-Cecilia är allergisk mot mandel.

LEKTION TVÅ: Höj din lön!

Newsflash: Man blir inte rik av att jobba i offentlig sektor om man inte är kommunalråd. Och det är inte du.

Men man behöver pengar. Om man inte bor i en stuga i skogen utan el och äter roadkills. Och jag vågar anta att du inte gör det heller.

Det finns massor med saker på ett arbete som skulle kunna göra en del nytta hemma också: plåster, ajax, glödlampor, handskar, tvättmedel och så vidare. Då skulle man ju alltså kunna... Hänger du med? (Din långfingrade jävel!)

Rättfärdigandet: Vi jobbar inte av fri vilja utan för att vi måste. Våran överlevnad är kopplad till pengar och lön. Räkningarna ska betalas; man kan jobba på olika ställen men att arbeta kommer man inte undan (men visst, fortsätt köp trisslotter). Om vi är under tvång på ett ställe som stjäl våran tid så är det helt okej att utjämna, att ta tillbaka. Det enda som inte är okej är att åka fast och sno från sina arbetskamrater (hur korkade de än är), den som gör det kommer brinna i det eviga Gehenna, bli steglad av blondinbella osv.

Där jag jobbade förut hade vi omklädningsrummet i förrådet. Perfekt tillfälle kan ju tyckas! Det hade varit lätt att bli för klåfingrig och packat ner skruvmejslar, proppar och allt annat mög som finns där. Men, var förråd kräver sin förman. Ibland är förmannen en slö jävel och inte håller så mycket koll på marginalerna, dock märker varje förrådsHitler om det försvinner stora kvantiteter handsprit.

Bromsa dig själv och skaffa dig koll på rutinerna! När fylls det på? Vad brukar saknas? Hur noga är yours truly förman? Kan du erbjuda dig att fylla på någon gång för att minska kontrollen? (Nu tycker du kanske att jag är larvig och paranoid, men som sagt: det enda som inte är okej är att åka fast och att sno från sina arbetskamrater - det ödelägger kollektivitet och lusten att kämpa tillsammans bättre än vilken gul fackförening som helst)

Samma sak gäller när du ska sno mat! Förstå systemet först, sno sen.

Jag och en kompis som jobbade kväll bakade alltid och införde: mitt-i-veckanfika med panchisarna, allsång på skansen-fikan, det är synd om personalen som jobbar kväll-fikan. Vi bakade stora satser kakor och åt upp vetelängderna istället för falafel när vi vinglade hem från jag har faktiskt jobbat det är synd om mig-ölen.

* En gång lyckades hon som beställde maten beställa kort datum, ordern uppifrån var att slänga all mat. Helvete heller! Vi tackar för den julbonusen!

* Sjukvårdsgruppen under European Social Forum i Malmö hade plåster, blodstoppare, sårtvätt med mera av finaste kommunal kvalité.

Men hur gör man då för att bli av med förmannen i förrådet?

Ju fler kockar desto sämre soppa!

På ett avdelningsmöte tog chefen upp att den gamla förrådsHitlern var barnledig och undrade om jag ville bli den nya. Gyllene tillfälle kan man ju tycka, så jag klämde ur mig ett: NÄE. Jag tycker vi alla ska hjälpas åt att fylla på, det gör man på alla andra boenden jag har varit på. Där samarbetar man (Samarbete är vårdchefernas heliga ord) Man kan fylla på måndag kväll och fredag kväll, det är aldrig samma folk som jobbar då.

Ja jo, tyckte min chef. Då kanske du kan vara avkalkningsansvarig istället?

Vips! Nu var förmannen borta! Fritt fram! Jag bjuder på 60 watts lampor!

Cheferna vill specialisera ansvar och försöker få oss att på så sätt att "bry" oss, men också att kontrollera varandra. Det dem vill induvidualisera ska man göra kollektivt så att om de börjar undra om Ajax-förbrukningen kan man bara vissla, himla med ögonen och säga att man faktiskt har ett jobb att göra: Ajax-Sherlock Holmes är inte min uppgift.

LEKTION TRE: Isolera obehagliga typer

(Not: med obehagliga menas repressiva typer som vill höja arbetstakten)

Jag glider in på jobbet i mina nya nördbrillor. Riktiga tönt i kvadrat-glasögon och jag tycker det är sååå snyggt.Glasögonen är nyuthämtade.

Jag drar ut kontakten ur vägguttaget, rullar ut matvagnen och trycker på knappen till hissen. Jackie ställer sig bakom mig och busvisslar.

- Hello not very sexy! Du vet väl att du aldrig någonsin kommer få ligga igen?

Jag gapar och hon försvinner upp till våning två. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag trycker på trean och åker upp till min avdelning.

Jackie har en 75procentstjänst, två barn och slingar håret i olika blonda nyanser hos frisören var tredje vecka, så hon jobbar en del extra i huset för att få det att gå ihop. Innan jag började jobba på trean så vikarierade jag en del på hennes avdelning: tvåan. Hon är väl av den åsikten att vikarier ska jobba. Mycket. Och hon kontrollerade alltid min timlista.

Jag öppnar dörren till avdelningen och drar in matvagnen. Vi serverar, diskar och tar de på toaletten som ska.

Medan jag tar fram fikat till rapporten (skiftbytet mellan morgonen och kvällen) så berättar jag för avdelningens fashionista vad som hände när jag hämtade matvagnen.

- Nej, nu jävlar!! Ska hon säga!? Har hon sett sitt sönderblekta trasselhår för att inte tala om hennes sminkning!! Hon lägger ju vit kajal här [pekar på nedre ögonlocket och föreläser om hur man ska lägga vit kajal]. Jag ligger ju hellre med dig 100 gånger än den där kossan!

Någon dag senare kommer bosniern fram och berättar att hon hört vad Jackie sagt. I tvättstugan urartar hon i en förläsning om serber och att det minsann aldrig haft rätt om någonting i historien.

Nästa helg vi jobbar får Elllen höra. Hon har ett gammalt bråk med Jackie efter att Jackie flörtade med Ellens pojkvän för några månader sedan. Morgonfikan blir ett sammelsurium av kajal, serber och Jackies moral.

Anledningen till att några blev så upprörda beror ju inte på att de tycker mina nya glasögonen är skitsnygga, antagligen tycker de att de röda jag hade innan var snyggare. Utan anledningen handlar ju snarare om gamla konflikter och hierarkier som blossar så fort de får en chans eftersom det finns personer som vill driva det här konflikterna. Och det är ju inte bara personligt, lika viktig är tanken: sin egen avdelning först! Att klaga på en avdelnings personal är att klaga. Och "det är det jävla sätt att komma här och tro att man är något".

Helt enkelt: utnyttja gamla konflikter, lär dig hierarkierna.

Jackie jobbar hos oss ganska sällan nu.
"Vi måste ju boka vikarier genom vikariebanken och du är inte med där, så vi får ju bara ringa in dig. Så är reglerna, tyvärr."

LEKTION FYRA: Övertyga

Att bli en i gänget på jobbet kan ta lite olika tid beroende på vart man jobbar och hur man jobbar (med vilka, vilka pass osv). Men man kan hjälpa det litegrann på traven: bli en som man inte kan tycka illa om.

Vårdkärringar har en sak gemensamt som de gillar oavsett hur mycket de ogillar allting annat: socker. Socker i alla dess former: mockarutor, kladdkaka, kolasnitt, rulltårta och smoothies med sötningsmedel till hon som jojo-bantar.

Vem tycker illa om den nya vikarien som står och bakar i köket?

Du har ingen ingång till vårdkärringarna via barn-barn och trädgårdsskötsel, det är bättre att satsa på socker och halvtaskiga skämt istället. Att vara sådär ofarligt snäll.

Skvallra inte på dina arbetskamrater över glömda mediciner, att de glömt lägga om ett sår, inte duschat någon på rätt duschdag. Håll käften om det, men berätta det i lättsam ton att du såg igår att de glömt en medicin men att du sket i det eftersom det bara var två Alvedon. Tala om för folk när du städar upp efter dem så att de vet att du håller deras rygg. Då kommer de börja hålla din. Enda gången man ska skriva avvikelse (rapport till chefen) är om någon styckmördar en pensionär med motorsåg. Det kan vara en rätt olämplig arbetskamrat att ha i närheten. Allt skvallrande till chefen eller avdelningens småpåvar kommer backlasha på dig.

Lägg dig inte i diskussioner som är omöjliga att vinna: när folk klagar på arabjävlar så kan man bara le och säga med glimten i ögat: Haha! Har vi inte sagt att du ska lämna Hitler hemma?! Jag och en arbetskamrat kom sjukt bra överens på så sätt, när hon tyckte jag var dum i huvudet och sa något som var för mycket kallade hon mig bara för en öststatsdiktator eller Fidel Catro och när jag tyckte hon var lite för mycket kallade jag henne för Mussolini eller Franco. På sätt så kunde vi sätta tydliga gränser för varandra om vad som var okej att säga utan att behöva bli osams eller ta jobbiga diskussioner som bara skulle lett till irritation. När min manliga arbetskamrat blev för macho påpekade jag bara att han tog för lite anabola för att få säga sådant där och han sa att jag hade penisavund tillbaks. Sätta gränser utan att behöva bli sura på varandra.

Ta det chill på jobbet, dra ner på arbetstakten på jobbet (jag brukar säga till hon med städmani att det inte är någon idé att hon skurar tvättstugan eftersom det ändå inte väntar 14 oskulder på henne i himlen som tack) och var beredd på att jobba när ni verkligen måste hinna undan. Och vem gillar inte någon som chillar på rätt tider, som bakat och ser till att kaffet är klart till maskningen?

(Tips till dig som flörtar dig in med mockarutor: gör dubbelsats av glasyren det döljer om du gjort en dålig botten)

LEKTION FEM: Fejka arbetsmoral/släktmanagement

(Det här kanske en del tycker är hemskt, att man inte får skriva såhär. Det får man visst. Man får skriva att man hatar sitt jobb och hur man klarar sig undan. Och du som tycker att det här är fel/hemskt/inte känns bra är hemskt välkommen till mitt jobb i ett år. Seriöst alltså. Vikariebanken. Jag hjälper dig.)

Om du jobbar i vården kommer du träffa på vårdtagarnas släkt. Du kanske klarar dig länge, de kanske är rätt trevliga och inte pratar speciellt mycket med personalen. Men det kommer inte vara för evigt. Du kommer stöta på släkten från helvete, anhöriga som äter spädbarn till frukost, vårdtagares vänner som kammar sig med kniv. Då gäller det att veta hur man klarar sig undan deras kulsprutefrågor.

Först: de flesta av de anhöriga har ingen om arbetsprocessen. De vet inget om rapporter, skiftbyten, medicinlistor, dokumention. Och det ska de inte veta heller.

De flesta frågor som de frågar handlar inte om att de egentligen vill veta utan de vill bara veta att personalen bryr sig om deras släkting på ett ordentligt sätt. Helt enkelt: det är deras terapi att fråga dig, deras sätt att lugna sig själva.

Många av de som sitter på ålderdomshem nu tog hand om sina släktingar i hemmet och vårdtagarens barn har antagligen sett sin mamma/pappa ta hand om sin mamma och pappa. Därför känner ganska många anhöriga skuld för att de har lämnat sina föräldrar på ett ålderdomshem, att de så att säga har övergivit dem. De här skuldkänslorna ger upphov till en massa irrationella frågor och konstiga utbrott om att Carl Werners skohorn ligger på f e l plats.

Och alla de anhöriga har hört larmrapporterna om äldrevården och är rädda för att samma sak ska hända på det här boendet och därför vill de kontrollera att du är reko och de vill se att du genuint bryr dig. De vill se arbetsmoral. De vill höra att du älskar att jobba med människor. De vill höra om att du är uppmärksam på vårdtagarens behov.

Så några tips för att hantera anhöriga:

Aldrig och då menar jag aldrig berätta om medicinlistan och hur den fungerar. Ju mindre de vet om arbetsprocessen desto bättre, desto mindre kan de bli minichefer och kontrollera dig. Om kapitalismen har styckat upp livet i olika sfärer så är det bara att spela efter reglerna: du är vårdare, du gör omvårdnaden. De är anhöriga, de kommer med choklad.

Om de anhöriga frågar om Irma har fått ändrad medicinering handlar det oftast inte om piller och mängder eller tider. Utan de tycker att de upplevt en förändring hos personen. De vill inte att han eller hon ska försämras. Här är det en balansgång mellan vad de vill höra och vad du egentligen kan säga för du är ingen doktor.

Lösningen? Fokusera på en detalj! Du har spenderat så mycket tid med den här personen att du kan droppa några meningar om att hon är alert när ni sjunger tandborstsången tillsammans om kvällarna. Det säger absolut ingenting egentligen om hennes tillstånd men du berättar i finare ord att du bryr dig, är uppmärksam och att de kan slappna av.

Men det gäller också att hålla en armlängdsavstånd till anhöriga, ger du dem lillfingret käkar de flesta upp armen. Helt enkelt: inget daltande, inte servera kaffe på rummet åt dem (herregud, de kan gå ut i köket själva, du är vårdare inte piga - remember!), inte bli personlig (det kan backlasha när som), var noga med att lämna jobbet när du går därifrån (inte handla åt din kontaktperson på fritiden) och kom ihåg att så fort du blir osäker: ta fram arbetsmoralen.

Samma som ovan gäller för att prata med chefen också. Hävda arbetsmoral så fort du kan! Använd deras arbetsmoral emot dem och låt dig inte tryckas ner när de försöker påföra dig arbetsmoral, om du känner dig otillräcklig på jobbet är det deras fel, inte ditt.

LEKTION SEX: Odla din paranoia

Man ska vara paranoid på jobbet. Grundinställningen ska vara något i stil: är det bra för chefen/kommer det från chefen är det dåligt. Allt chefen tar i blir till bajs även om hon/han har goda intentioner.

Din chef vill att du ska jobba mer. Du vill ha det lugnt på jobbet.

Några exempel:
Chefen kommer rännandes ner på avdelningen och börjar prata om hur viktigt det är att ni dokumenterar allting ni gör på jobbet. Allt som ni gör med de boende ska dokumenteras i det digitala journalsystemet. Allting från extra duschningar, till promenader till om vi gör något annat förutom att byta blöja ungefär. Jaha, det är väl bra är ju ens första tanke eller åtminstone spelar ingen roll.

Men med lite fakta i bakhuvudet så kanske det inte alls är så bra. Några fakta:

1. Chefen är inte på avdelningen alltså hon/han lite koll på vad vi gör. Han/Hon får förlita sig på rapporter från anställda på avdelningen och skvaller. Vad som stämmer är alltså svårt att avgöra.
2. Journalsystemet dokumenterar allting vi gör. Det vill säga: chefen får en översikt hur mycket vi hinner med på våra arbetsdagar. Ju mer vi skriver desto mer tid har vi. Alltså är det övervakning.
3. Men de boendes bästa då? Står det i din journal hur ofta du duschar? Om du promenerar? Att skriva frångår systemet med att man är beviljad insatsen dusch en gång i veckan osv. Istället för att man avtalar en insats och utför den - måste vi nu skriva ett "kvitto" på att man har gjort det.

Men vad ska då chefen med informationen om våran arbetsdag till?

Nedskärningar såklart. Spara in på personal såklart. Tror du verkligen politikerna bryr sig om extraduschar när de sitter med siffror och finanskris på ett nämndmöte? Jag tvivlar. Tvivlar är väl fel ord. De har ingen jävla aning är nog mer korrekt. Tjänstemännen lägger oftast bara fram förslag som politikerna röstar igenom. Alltså: politikerna får oftast inte ens ett val att bry sig.

En arbetskamrat till mig berättade att det här inte är något nytt. 90-talet, nedskärningarna och besparingarna så hände exakt samma sak. Chefen ville att de skulle dokumentera allt och sa att en del av den individuella lönen skulle baseras på det (är det förresten en slump att individuell lön infördes i en kristid? Perfekt att splittra personal och sänka lönerna). Det var ljug. Det som hände var att de lydigt dokumenterade A L L T och lite senare blev det schemaändringar och en hel tjänst drogs in trots att de boende blev inte färre.

Detta tack vare att chefen kunnat samla information om deras arbetsdag via journalsystemet och på så sätt räknat ut vart han/hon kunde dra in personal.

Samma sak sker igen på samma arbetsplats och de i hennes pass har beslutat sig för att inte dokumentera extra arbete, nu gäller det bara att få med sig det andra passet också vilket har visat sig svårt. I det andra råder en splittring och personalen konkurrerar om att vara duktiga och göra ett bra jobb. Dokumentationen blir ett sätt att visa fram fötterna för chefen.

Senast jag pratade med min arbetskamrat sa hon att en ny schemaändring var på väg.

Allting återupprepar sig: kris, nedskärningar och nedläggningar. Dokumentation, schemaändringar och indragningar.

Men vad kan man göra då?

Dokumentera ingenting annat än det absolut nödvändiga och försök vända dokumentationen emot dem. Dokumentera varje gång en vårdtagare gör någonting utanför det vanliga som ger er merarbete.

På min nuvarande arbetsplats har nu har vi en alkoholist som borde bo på behandlingshem istället för äldreboende eftersom hon beter sig så illa. Så vi dokumenterar varje gång hon är full, uppför sig illa mot andra boende osv. För att kunna få underlag för att få henne flyttad. Dokumentera varför du inte hinner med något: "Vi kunde inte ta X på dennes beviljade promenad eftersom vi hade extrainsatt APT-möte".

Allt de försöker använda mot er - vänd det mot dem!

Skriver chefen avvikelse på dig, skriv avvikelser på han/hon (man kan fortfarande skriva dem anonymt och de går till din chefs chef och medicinskt ansvarig sjuksköterska - så de kan inte mörka det) för att du inte fått info om/att ni inte utfört arbetsmoment för att ni varit underbemannae osv. Sätt i rutin att inte hinna klart om ni är underbemannade - ju fler som drabbas desto större blir trycket på chefen att det inte händer igen.

Och lär upp vikarierna fort! Vikarier vill gärna visa sig duktiga för att få behålla sitt jobb, vilket inte är något konstigt, och därför gärna dokumenterar extra mycket eller jobbar extra snabbt osv. Se också till att markera snabbt att ni löser konflikter internt utan chefen, ni vill inte ha en skvallerbyta på avdelningen.

Helt enkelt: chefen vill kontrollera er - ni vill inte bli kontrollerade och de kan inte kontrollera oss om vi inte låter dem få veta vad vi gör på våran arbetsdag. Var försiktig med vilken information du lämnar ut till din chef, som amerikanerna säger: You have the right to remain silent. Anything you say can and will be used against you.

En klok arbetare är paranoid.